Historieteori Historia B

av Joakim Wendell

På den här sidan hittar du information om historieteori och historiesyn. Du som prövar i historia B behöver också känna till källkritik. 

Vad är historia?

Ordet historia kommer från grekiskan, och betyder ungefär forskning, vetande, berättelse. Ordet användes först som beteckning på forskning om det förflutna av greken Herodotos, vars bok om perserkrigen hette just Historia. Herodotos historia om krigen mellan greker och perser är en berättelse. Herodotos valde ut sådant han ansåg intressant och viktigt och presenterade det. Mycket av det som hänt sållades bort.  Detta är något som fortfarande gäller för historia. Någon gör ett urval ur det som hänt och presenterar sitt urval som viktigt och/eller intressant. Därför skiljer man mellan

det förflutna= allt som hänt tidigare

och

historia= det viktiga av det som hänt tidigare

En sådan sållning av historisk information är helt klart nödvändig. Men viktiga frågor när vi läser historia är: vem har gjort urvalet? Varför anses detta vara viktigt? Begreppet historia betecknar också historievetenskap, det vill säga den vetenskapliga verksamhet som syftar till att få fram säker kunskap om det förflutna. Något förenklat kan man säga att Historia är dels vår kunskap om vad som egentligen hänt förr, dels vetenskapen om hur man får fram sådan kunskap.

Vad gör en historiker?

En historiker har i uppgift att få fram säker kunskap om det förflutna. Detta innebär att historikern måste:

1) undersöka de källor som finns till historiska händelser och försöka få ut den information de bär med sig

2) presentera den informationen på ett begripligt sätt

3) granska andra historikers presentationer för att se om de verkar stämma.

Centrala begrepp

Två centrala begrepp för en historikers verksamhet är historiesyn och källkritik.

Historiesyn

Vi har alla olika åsikter och värderingar. När vi läser eller skriver historia kan våra värderingar komma att påverka vår syn på historien. Vi kan ha olika uppfattningar om vad som är viktigt och vad som driver fram historiska förändringar. Detta kallas för ens historiesyn. För en historiker är det mycket viktigt att kunna identifiera olika historiesyner, så att man lättare kan ta ställning till en viss historisk text. Det faktum att vi anser att olika saker i det förflutna är olika intressant har lett till att historieämnet med tiden har förgrenat sig. Ofta talar man om olika sorters historia, tex:

• ekonomisk historia
• kulturhistoria
• socialhistoria
• kvinnohistoria
• militärhistoria
• genushistoria
• idéhistoria
• osv.

Källkritik

Källkritik är den centrala vetenskapliga metoden för historiker. Källkritik handlar om att kritiskt granska historiska källor för att försöka avgöra hur pålitliga de är.

Varför arbetar man med historievetenskap?

Finns det någon poäng med att försöka få fram vad som ”egentligen” hänt i det förflutna? Det anser naturligtvis historiker. Men vad konkret kan man göra med historia? Här är några svar:

1) Att förstå människan
Historia handlar ytterst om människor och deras handlingar. Historikern försöker förstå och förklara varför människor handlar på ett visst sätt. Här ligger historia nära t ex sociologi, antropologi och psykologi. Men historikern lyfter fram vikten av att förstå människors agerande i sitt tidsmässiga sammanhang.

2) Att hitta generella ”lagar”
All vetenskap eftersträvar generalisering, det vill säga att visa att vissa orsaksförhållanden alltid gäller. Det vill även historiker. Det är dock mycket svårt för historiker att ställa upp allmänt gällande ”historiska lagar” på samma sätt som t ex en fysiker kan ställa upp mekaniska lagar. Men ambitionen finns. Det främsta problemet är att historikern inte kan upprepa experiment. Det handlar ju oftast om människor och om mycket långa tidsrymder.

3) Att lära av historien
En cynisk ståndpunkt är att ”det enda man kan lära sig av historien är att man inte kan lära sig något av historien”. De flesta historiker menar dock att vi påverkas av vetskapen om det förflutna, och i alla fall försöker dra lärdom av den. Om vi sedan lyckas är en annan sak.

4) Att förutsäga framtiden
Drömmen för historiker (och många andra) är att kunna förutsäga framtiden med hjälp av det förflutna (jämför historisk lagbundenhet ovan). Eftersom historien är mycket komplex och består av många olika processer har detta visat sig vara mycket svårt, kanske omöjligt. Många historiker menar ändå att vi kan blottlägga grundläggande skeenden och därigenom kunna förutsäga generella tendenser i framtiden (ungefär som när ekonomer förutsäger hög- och lågkonjunkturer).

Historiesyn – olika sätt att tolka historien

Vad en historiker måste göra för att få veta vad som har hänt är att skaffa källmaterial, kritiskt granska det och sedan tolka materialet. Om detta är historikerna överens, men de ser ändå det förgångna på olika sätt. Hur ska historien tolkas? Är det enskilda personer och händelser som är avgörande för utvecklingen eller finns det regelbundna mönster/strukturer som styr historiens gång?

En mycket omdiskuterad fråga är t ex Adolf Hitlers roll i historien. Var det Hitler eller ekonomiska och politiska krafter i Tyskland som styrde utvecklingen? En annan fråga är: varför bröt den franska revolutionen ut 1789? Var det upplysningsfilosofin och dess idéinflytande, eller var det ekonomiska och sociala faktorer som fick revolutionen att bryta ut? Historiker har givit olika svar på frågorna utifrån vilken historiesyn de har haft.

Vad finns det för olika historiesyner? Tja, ytterst går det nog att hävda att varje historiker (eller för den delen varje person som funderar över historiska frågor) har sin personliga historiesyn. Men det kan ändå vara lämpligt att definiera några mer allmänt förekommande historiesyner. Här följer några sådana.

Idealistisk historiesyn

Enligt den idealistiska historiemodellen är det idéerna och individen som påverkar historien. Med idealism menades ursprungligen att allting i grunden var ickemateriellt. Om man beskriver ett historiskt förlopp efter denna modell får enstaka personer och deras idéer stor betydelse. En historiker med idealistisk historiesyn beskriver t ex orsakerna till andra världskriget genom att koncentrera sig på Hitler som person och den nazistiska ideologin. Ett annat exempel är att det svenska välfärdssamhällets framväxt blir ett resultat av enstaka politiker (Hjalmar Branting, Per Albin Hansson) och deras ideologier. Idealism som historiemodell var vanligast i äldre historieskrivning och dominerade långt in på 1800-talet. Sedan dess har idealismens betydelse minskat men den är fortfarande aktuell.

Materialistisk historiesyn

Enligt den materialistiska historiesynen är det samhälleliga och ekonomiska faktorer som huvudsakligen påverkar historiens förlopp. Individer har i själva verket mycket liten möjlighet att påverka något: det är materiella faktorer som driver dem att fatta sina beslut och handla på ett visst sätt.

Den som först formulerade en materialistisk historiesyn var Karl Marx (1818-83). Enligt honom är det sättet som människor förvärvar sina livsförnödenheter på som är avgörande. Marx framställde därmed historien som en rad olika produktionssätt: det antika slavsamhället, det feodala systemet, det kapitalistiska -, det socialistiska -, och det kommunistiska systemet. Övergången mellan två produktionssätt blev våldsam – revolution! Därefter tog en ny samhällsgrupp makten. Här är det ekonomiska förhållanden och klasskamp som för historien framåt. Marx varnade visserligen för att använda denna modell alltför bokstavligt, men hans inflytande på historieskrivningen har varit, och är, stort, även bland historiker som inte är marxister.

Materialismen har präglat den moderna historieskrivningen. Om man utgår  från det materialistiska betraktelsesättet blir förklaringen till andra världskriget i första hand knuten till ekonomiska och andra materiella faktorer. Arbetslösheten efter första världskriget ger upphov till missnöjespartier och demokratiers fall.

Religiös/moralisk historiesyn

Gamla tiders historieskrivning präglas ofta av en religiös eller moralisk historiesyn.

Den religiösa historiesynen är oftast inspirerad av kristendom, judendom eller islam. Enligt dessa religioner har Gud en plan för världen, och historikerns uppgift är att finna mönstret i denna plan och på så sätt förstå Guds skapelse bättre. Den religiösa historiesynen anses idag inte seriöst vetenskaplig, eftersom den leder till ett rättfärdigande av vad som faktiskt skedde. En religiös historiker skulle t ex kunna försvara européernas utplåning av Inka- och Aztekrikena med att inkorna och aztekerna var avgudadyrkare, och därför var det Guds vilja att de skulle straffas.

Den moraliska historiesynen bygger på en liknande tanke: historien är en sedelärande berättelse, ur vilken man kan lära sig hur man bör bete sig som människa. En sådan historiesyn blir lätt mycket tendentiös, eftersom historien flödar över av personer som betett sig mycket omoraliskt (utifrån alla etablerade moralsystem) men ändå klarat sig bra.

Nationalistisk historiesyn

Den nationalistiska historiesynen dominerade 1800-talets historieskrivning. Denna typ av historiesyn utgår från att den egna nationen är mest intressant att studera. Enligt den nationalistiska synen drivs historien framåt av det egna folkets storslagna öde.

Annales-skolan

Under 1960-talet började det historievetenskapliga tänkandet ifrågasättas. Många menade att historieforskningen gjorde anspråk på en objektivitet som den inte kunde besitta, eftersom historikerna inte satt sig in i hur människor tänkte förr i tiden. Ur denna diskussion växte det mentalitetshistoriska perspektivet fram.  Detta perspektiv utvecklades av en grupp franska historiker, och brukar därför kallas för Annales-skolan.

I Annales-skolan urskiljer man tre olika slag av historiska nivåer; det korta tidsperspektivet (evenements), det mellanlånga tidsperspektivet (conjunctures) och det långa tidsperspektivet (la longue durée). Snabba förändringar, t ex krig och freder är lätta att studera. Förändringarna är snabba och ofta nyckfulla. Medellånga förändringar, t ex den tekniska utvecklingen under industrialiseringen är en långsammare process. Kollektiva värden och trossystem, s.k. mentaliteter, är trögrörliga och lever kvar under långa historiska skeenden. De blir ofta avgörande för hur historien ska tolkas. Denna s.k. mentalitetshistoria är svår att fånga med vanliga historiska fakta och händelser. Det är frågan om tankeprocesser som ändrar sig mycket långsamt. Epoker blir intressantare än enskilda händelser, och regioner är intressantare att undersöka än enskilda stater

Emancipatorisk historiesyn

Samtidigt som annales-skolan slog igenom på 1960-talet ifrågasattes också historieforskningens traditionella perspektiv, som (något förenklat) mest ansågs handla om ”kungar och krig”. En följd av diskussionen blev att historieforskningen vidgades till att omfatta ett underifrån-perspektiv. Om historien dittills mest hade handlat om kungar, stater, krig och män, så började man nu skriva annan historia: folkets, kvinnornas, de förtrycktas.

En följd av denna nya forskning var den emancipatoriska (frigörande) historiesynen. Historiker inom detta fält arbetar med att avslöja myter om maktförhållanden, ifrågasätta traditionella synsätt och lyfta fram samhällsgrupper som traditionellt inte behandlats i historieforskningen. Upptäckaren Christofer Columbus beskrevs t ex länge som en hjälte och förebild att se upp till. En emancipatorisk historiker skulle dock lyfta fram Columbus brutala behandling av Amerikas urbefolkning, och därmed söka omkullkasta den etablerade hjältebilden.

En följd av den emancipatoriska historiesynens genombrott är att historiografi, forskningen om historieforskning, blivit mycket viktig. En historikers värderingar och kultur kan komma att påverka hennes skildring av historien, som därmed blir tendentiös.